I slutet av november påbörjade jag en lagerutbildning anordnad av Arbetsförmedlingen, som en konsekvens av att jag underskattat min förmåga att hitta jobb på egen hand, då jag tidigare under hösten misslyckats. Främst p.g.a. av mina bristfälliga referenser och mina korta anställningsperioder under pandemin, 2020-2021.
Utbildningen skulle dock komma att bli en stor besvikelse. Den fyra veckor långa praktikperiod som inleddes den 3 januari 2022 var orsaken. Min förhoppning från början att få jobb via praktik skulle inte bli verklighet. Man skickade mig och ett antal övriga deltagare till en stormarknad i Eskilstuna. Därinne får vi arbeta i 8 timmar med ordinare plockuppgifter utan att få vare sig lön eller anställning efteråt och vantrivseln är stark. Hela arrangemanget känns som ett slaveri. I skrivande stund har jag en vecka kvar av detta.
Julen och nyåret firades hemma samt hos min halvbror som flyttat från huset bredvid mitt till en bostadsrätt i centrala Eskilstuna (där han inte trivs) efter en flerårig konflikt med parhusets grannar. På nyårsaftonen kostade jag på mig att köpa kinesisk mat hos restaurang Ming Palace.
Mina jobbsökningar blev allt fler och mer desperata ju längre den förhatliga praktikperioden framled. Under de senaste tio dagarna har jag genomfört fyra intervjuer, samtliga avseende industrijobb i och omkring Eskilstuna. Två av intervjuerna skulle kunna leda fram till en ny anställning för mig.
För min flickvän i Stockholm är situationen nu närmast förtvivlad. Hon har två olika jobb och hinner aldrig vila. När hon somnat på pendeltåget bestals hon på sin mobiltelefon som hon höll i handen av den somalier som satt bredvid. Hon löper fortfararande också i allra högsta grad risk att helt meningslöst bli utvisad i två år efter att ha bott i Sverige i fyra år.
Min höst och vinter har hittills varit ensam och dyster och efter att ha testat mig för Covid-19 lördagen den 15 januari, fick jag onsdagen den 19 januari svar att jag är smittad och har därmed suttit i karantän fram tills dags datum.
