Min fru genomförde intervjun på svenska konsulatet i Istanbul den 8 maj. Frågorna hade varit enkla, men på slutet fick hon besvara samma fråga fyra gånger. Frågan varför jag inte besökt henne i Baku under 2024 (efter att jag åkt hem i början av januari). Hon svarade likadant alla fyra gånger, att vi bägge två jobbade, att det hade blivit väldigt dyrt med både flygbiljetter och att hyra lägenhet i Baku. Och att vi varit överens om att jag behövde hitta en fast anställning så vi kunde ansöka för att få henne flyttad permanent till Sverige. Hon nämnde också att vi planerat och att jag betalat en resa utomlands för oss två i sommar. Intervjuaren på konsulatet verkar ha försökt få henne försäga sig eller insinuerade att vårt äktenskap havererat. Måndagen den 19 maj ringde handläggaren som sköter vårt ärende och sa att hon ville att jag skulle maila henne mitt anställningsbevis (som visar att jag är tillsvidarenställd och inte bara provanställd) och att hon glömt att begära det från mig tidigare. Själv undrar jag hur slarvig och oengagerad man kan tillåtas vara när man bestämmer över andra människors liv och öden? Hon skrev sedan att ärendet skulle fortsätta handläggas. I eviga tider verkar det.
Torsdagen den 15 maj lämnade jag den gamla jaguaren på verkstad. Den ska genomgå en större service och reparationer som ingår i min slutrenovering av bilen. Bland annat ska automatlådeolja bytas, samt tändstift, klimatkonsollen, luftmassemätaren, tomgångsventilen och ett dörrhandtag, ska också bytas. Både Alfan och den gamla jaguaren gick igenom besiktningarna utan problem.
Av en slump började jag återigen lyssna på Sophie Zelmanis musik. Jag hade sedan tidigare fyra skivor, som jag köpt för över 20 år sedan och beställde i maj ytterligare tre (de tre som följde efter de fyra jag redan hade) från 2003, 2004 och 2007 från Discogs. I år är det 30 år sedan hon släppte sin första och bästa skiva.