29 januari - 28 februari

Den första veckan på callcentret, där jag började jobba den 31 januari, inleddes internutbildningen.

Jag åkte bil ut till Kungsör efter en överenskommelse med en ung kille från Eskilstuna, som ville ha skjuts. Annars hade jag tänkt ta tåget, men det visade sig vara inställt hela februari. Istället hade jag blivit tvungen att åka buss, vilket hade tagit längre tid.

De första testen klarade jag, men den andra veckan blev jag förkyld och fick ont i halsen och led av svår trötthet och sömnproblem och missade sedan tre test i rad. Tillslut fick jag tas in för individuellt omtest på de frågor jag missade för att ta mig vidare i internutbildningen. Den tredje veckan i februari vände min tur, jag blev frisk och klarade sluttestet på onsdagen och ett påföljande test på fredagen.

Vid ett tillfälle under pendlandet till Kungsör körde jag på en bil bakifrån med Volvon vid Rinmansparken i Eskilstuna, när jag skulle släppa av mina arbetskamrater som jag skjutsade. Det blev lyckligt nog inga skador på någon av bilarna och jag har inte hört av kvinnan som satt i bilen framför mig sedan dess.

Fjärde veckan inleddes med ett sista test som jag också klarade och nu väntade mig en fyra veckor lång trainee-period.

En av kvällarna hann jag också hjälpa en kompis bogsera sin Volvo 740 till hans parkeringsplats på Norr i Eskilstuna, sedan han inte fått igång bilen efter ett byte av bränslepumpen. Det var första gången jag bogserat en bil, men det avlöpte utan problem. På fredagen började så min trainee-period.

Nu var det alltså tänkt att vi skulle ta emot kunder på telefonen och hjälpa dem med deras eventuella uppkopplingsproblem och andra tekniska frågor efter att vi genomgått den teoretiska produktutbildningen. Redan eftermiddagen innan, då vi utbildades i samtalsteknik hade jag fått starka tvivel på att jag var lämpad för det här jobbet och på fredagen skulle jag få mina farhågor bekräftade. På fredagsmorgonen kunde konstateras ännu ett avhopp. Totalt hade tre personer hoppat av eller tvingats lämna företaget och jag skulle inom några timmar bli den fjärde. Efter att ha tagit emot ett antal samtal från i vissa fall trevliga och i andra fall irriterade kunder och blivit tvungen att be om hjälp av utbildaren (som knappt hade tid med mig) vid flera tillfällen för att i min tur sedan kunna hjälpa kunden föddes och växte beslutet i min hjärna att säga upp mig. På mobiltelefonen fanns ett nummer vid lunchtid (jag hade ingen möjlighet att ta lunch förrän en timme efter den schemalagda tiden på grund av en ettrig kund) som jag kände igen sedan tidigare. Det numret hade jag sett för någon vecka sedan, men inte brytt mig om att ringa upp. Nu ringde jag upp numret och det visade sig vara från ett annat bemanningsföretag i Eskilstuna. De bokade upp mig för en intervju på måndagen den 28 februari och jobbet jag sökt var som montör eller CNC-operatör på Volvo i Eskilstuna. Nu gick beslutsfattandet mycket fort. Jag ringde till min kontaktperson på bemanningsföretaget där jag var anställd och hamnade i en kontrovers med henne sedan jag fått reda på att lönen inte skulle utbetalas förrän i slutet av nästkommande månad samt när jag nämnde att jag skulle på en anställningsintervju hos ett annat bemanningsföretag. Den allmänna vantrivseln, känslan av att jag inte klarade av jobbet, den försenade löneutbetalningen, det faktum att jag kände att jag inte passade för jobbet, var trött på att pendla, de höga bensinpriserna, den låga lönen och det faktum att jag nu kunde vara påväg till ett bättre jobb fick mig att säga upp mig. Jag fick lämna tillbaka mitt passerkort, säga hejdå och ta emot ett antal lycka till och sedan gå ut genom dörren och åka hem. Den kaosartade fredagen satte djupa spår. Under helgen fick jag ingen sömn och samtalen på fredagen (både med kunder och med bemanningsföretaget) kommer jag förmodligen aldrig att glömma. I dag har jag varit på anställningsintervjun. Den avlöpte väl men var väldigt snabbt undanstökad. Volvo anställer mer personal nu än tidigare, men konkurrensen är stenhård.